tisdag 5 december 2017

Räddning och Lejonhjärta

Eftersom flera skådespelare efterfrågat att få lära sig hjärt- och lungräddning kom det hit två instruktörer. Under en förmiddag fick de som ville lära sig vad man ska göra om en person blir medvetslös, slutar andas, får hjärtstopp eller sätter i halsen. Även hur man använder en hjärtstartare ingick i utbildningen. Deltagarna var engagerade och läraktiga, och efter några timmars praktisk träning även ganska varma och trötta. En mycket bra kurs med viktigt innehåll.


Micke tränar på inblåsningar på övningsdockan

Så här ser dockorna ut som man tränar att göra hjärt-, lungräddning på

En vecka innan den hade premiär var Blanca provpublik till Bröderna Lejonhjärta på Uppsala Stadsteater. Det var första gången ensemblen  hade publik överhuvudtaget men det verkade som om de hade stenkoll på det mesta redan. Det var en väldigt spännande tolkning där medeltid och fantasy ersatts av futurism och manga. Scenografi och kostym överraskade men gjorde efter en invänjningsstund lyfte det och gjorde föreställningen väldigt speciell.

Skorpan möter som häst Fjalar

Skorpan och Fjalar gömmer sig för Tengils soldater


torsdag 2 november 2017

Studioarbete

Parallellt med repetitionsarbetet på scenen arbetas det även med filmklipp som ska vara en del av kommande produktion, En midsommarnattsdröm. Under försommaren och hösten har Eva Bergengren, en av skådespelarna som jobbat längst på Blanca, filmats både inomhus och ute i skogen. I filmerna gestaltar Eva huvudrollen Hipplytas inre röst.


Filmklippning
Eva har filmats ute under hösten (Foto: Josephine Johnsson)

Igår besökte Chatarina, Josephine och Ida, som spelar rollen som Hippolyta, en studio i Hågaby för att spela in Idas röst till filmerna. Till hjälp fanns Gabbi Dluzewski.


Gabbi och Ida
Ida får hjälp av Gabbi i studion (Foto: Chatarina Oldermark)

Chatarina gör som vanligt all musik till föreställningen och även filmklippen. Josephine har ägnat mycket tid under våren och hösten till att filma och klippa filmerna. Det tar sin tid med det tekniska men kommer bli väldigt bra när det blir klart.


Josephine
Josephine klipper filmerna (Foto: Lisa H. Ekbom)


tisdag 10 oktober 2017

Utflyktshöstar

Hösten har de senaste åren gått i utflyktens tecken på Blanca. Förutom allt roligt arbete som har skett på teatern, som till exempel filminspelningar och seminarier, verkar det nästan som att det har blivit en tradition med utflykter på hösten.

Hösten 2013 gästspelade Teater Blanca Resenärerna på både Uppsala Stadsteater och Gottsunda Dans och Teater. Det är alltid spännande och roligt att spela på ett nytt ställe.

Stina får en genomgång av ljudsystemet på Uppsala Stadsteater

Micke sitter och väntar på Uppsala Stadsteaters scen

Resenärerna på Uppsala Stadsteater
Under hösten 2014 var vi några från Blanca som åkte till Stockholm för att uppleva utställningen Våga se! Det är en fotoutställning där alla bilder tagits av personer som är döva och blinda. Flera av bilderna har genom en ny teknik gjorts taktila för att även personer som inte kan se ska kunna uppleva dem. Läs mer om det i det här inlägget.

En av de taktila bilderna på utställningen Våga se!
På hösten 2015 åkte först deltagarna i fotocirkeln som hölls till Fotografiska i Stockholm och såg flera olika utställningar. Bara dagen efter åkte en mindre grupp till Örebro för att gå på utställningen Kännbart. Det är en utställning där flera olika konstnärer fått i uppdrag att skapa konst som kan upplevas med så många sinnen som möjligt för att ge fler möjlighet att ta del av konsten. Läs mer om de utflykterna här.

Fotografiska i Stockholm

Lotte och Helene på Kännbart i Örebro

Kännbart i Örebro

För ungefär ett år sedan, det vill säga hösten 2016, var Blanca inbjudna att ha ett uppträdande på Intradagarna. Intradagarna anordnas varje år av FUB och är kunskapsdagar för alla som arbetar med stöd till personer med utvecklingsstörning. Blanca hade satt ihop ett program med ett par scener ur Måsen samt dikter och musik. Efteråt tackade publiken med stående ovationer. Mer om succén går att läsa i det här inlägget.

Stående ovationer i Stockholm

Och i år då? Jo det kommer bli en utflykt även i år. DuvTeatern i Helsingfors håller i november "ett festligt seminarium om korsningen mellan konst, historia och intellektuell funktionsvariation". Där kommer Blancas långfilm Efter Måsen visas och deltagare från Blanca kommer vara med och diskutera olika frågor som rör konst.

I höst hålls också en liten halloweenlunch, en Kultingpristagare ska utses och En midsommarnattsdröm ska repeteras. Full aktivitet, som vanligt på Blanca.


måndag 28 augusti 2017

Kulturnatten 2017




Det börjar dra ihop sig till Kulturnatt i Uppsala, närmare bestämt den 9 september och Teater Blanca kommer självklart att medverka med ett fullspäckat program!


Teatern kommer att ha öppet mellan kl. 13.00 och 19.30 och bjuder på filmvisningar,  en fotoutställning, en teatermonolog och samtal.


Nu har ni chansen att komma och se Teater Blancas båda filmer på en dag! Vi kommer vid två tillfällen under kulturnatten bjuda på filmvisningar av kortfilmen Resenärerna och långfilmen Efter Måsen.
Skådespelare från de båda filmerna kommer att finnas på plats under dagenför att berätta om arbetet bakom kulisserna på en filminspelning! Ni har också möjlighet att köpa med er filmerna hem.


Teater Blancas skådespelare Erik Lindgren bjuder på teatermonologen Gycklarens födelse av Dario Fo med start klockan 16.00.


PROGRAM:

13:00 Kortfilmen Resenärerna

14:00 Långfilmen Efter Måsen

16:00 Monologen Gycklarens födelse av Dario Fo, framförd av Erik Lindgren

17:00 Kortfilmen Resenärerna

18:00 Långfilmen Efter  Måsen


Under hela dagen har ni möjlighet att i teaterns foajé se Lisa H Ekboms utställning med fantastiska foton från de båda filminspelningarna. Vi finns på plats och berättar om filminspelningarna.


Gratis inträde hela dagen.
Välkomna!

Inspelningar på Vaksala torg, på bild skådespelarna Ragnar Björk
och P-O Adolfsson, filmare Albin Biblom och ljud David Österberg. Foto. Lisa H. Ekbom.
 





tisdag 27 juni 2017

Studiebesök på Uppsala Stadsteater

Gästbloggare: Josephine Jonsson


Den 14 juni var vi inbjudna till Uppsala stadsteater för ett studiebesök bakom kulisserna på en lite semestersömnig teater. Skådespelarna har tagit semester och inga föreställningar spelas för än till hösten. Men arbetet med att förbereda inför höstens föreställningar pågår runt om i huset. Kostymer sys, scenografi byggs och ljus sätts.


Maria Freeney visar oss runt på den fem våningar stora teatern. Vi får se de olika scenerna och komma under stora scenen där vi får se dolda luckor i golvet där de hissar upp eller sänker ner skådespelare och där bland annat skådespelarna springer under föreställningen för att komma runt till den andra sidan av scenen. Vi får också kika in i en loge och se hur de ser ut, vi får se var rekvisitörerna arbetar och var de patinerar kläder.


Stora scenen under ombyggning

Ljusriggar på stora scenen är lite större än de vi är vana vid på Blanca.
Under det blå som skymtar i taket är upphängda dockor
som är tänkta att falla ner under en föreställning. 




På kostymavdelningen arbetas det för fullt med att sy kostymer till framtida föreställningar. Kostymen i bakgrunden på fotot kommer från Norrlandsoperan och kommer användas i höst på teatern.

i kostymateljén

 
 Bland tidigare föreställningars mask hittar Ragnar några gobitar....





tisdag 30 maj 2017

Gästinlägg: Scenkonstbiennalen 2017

Magnus Dahlerus gästbloggar om sitt besök på Scenkonstbiennalen som ägde rum i Norrköping 23-28 maj 2017:


Många tycks vara överens om genreöverskridandet växer sig allt starkare inom teatern. Varför? Antagligen för att vi har ett sug efter nytt. Men kanske främst för att vi lever i en tid där normerna förlorar värde, mycket mer än tidigare. Detta är på gott, roller som aldrig tidigare synts vågar träda fram, och ont för att också de roller som står för hat framträder. Det politiska samtalet har blivit brutalt, självklarheter ifrågasätts, empati åsidosätts, våldet tar en tydligare plats. Teatern i sin tur söker förklaringar, söker rätta till det som blivit fel. Åtminstone ser det så ut från mitt perspektiv efter att jag besökt ett urval av de sceniska verk och ett seminarium av allt det som visas på scenkonstfestivalen i Norrköping mellan 23-28 maj 2017.

En av de starkaste pjäser jag sett är “Det levda baklänges”. I den berättar Marwan Arkawi från Syrien om sin väg till Sverige. Här hamnar vi bortom medias schablonbilder, de invandrarfientligas slagord och möter en ung man som skulle kunna varit uppväxt i Falköping. Här framställs en människa som med stor ångest tvingas lämna den plats där vänner och familj finns. Föreställningen bygger på ett personligt möte med människan i ett nu. Marwan Arkawi berättar sin historia. Publiken leds in i en identifikation med Marwan, genom virtuella glasögon, så att man som publik tappar orienteringen i rummet. I andra delen av pjäsen hamnar vi i Marwans vardagsrum. Han bjuder på kaffe. Det blir ett mycket starkt personligt möte, med en människa som har liknande värderingar som sin publik. Här fungerar teatern som en mötesplats, som en gestaltning av det abstrakta nyhetsflödet. Publiken träder för ett ögonblick in i en relation med skådespelaren. Det synliga blir förståeligt.

Marwan Arkawi i "Det levda baklänges". Foto: Jonas Eng, dn.se

Ett annat missförhållande gestaltas i ”Missionären”. Här kastas publiken rakt in i ett stycke historia som sällan eller aldrig berättas. Mot en fond av frikyrkorörelsens blomstranden dagar i början av 1900-talet låter regissören två kvinnor berätta flera lesbiska kvinnors historia. Dessas historia finns där på möten, studiecirklar och i kaffestunder, i bibeltexter, predikningar. Självklart närvarande men osynlig. Just i predikans extas finns också en närhet till erotik. Aldrig har har jag sett så sinnliga scener, två kvinnor i full sekelskiftesmundering, med varsin bibel i handen i en koreograferad samlagsdans. Då är det nära mellan predikans extaser och den mellan två människor. Och plötsligt så är detta så självklart närvarande där dessa kvinnor finns i bibeltexter om kärlek, så självklart att också de är inbegripna och åsyftas. Och det frikyrkligt käcka får en kropp som den kanske alltid haft men som inte synts. Mot slutet bjuds publiken på hallongrottor av de två skådespelarna och smaken av en hembakt kaka uppstår i publikens munnar. De är en djupt traditionell smakupplevelse som framkallar minnen och den här gången läggs det som varit osynligt till. Missionären ger publiken en nyckel. Det är att synliggöra, utan att förtappa sig i en politisk agenda, istället levereras en ahaupplevelse, en djup kärlek till det verkliga livet.


Ur Missionären. Foto: Malin Hellkvist Sellén

Föreställningen ”Everything Remains” är smärtsam. Skådespelaren Juli Apponen ställer ut sin nakna kropp, det är sårbart och utelämnande. Publiken blir snudd på voyeurer. Det framkallar känslor av genans. Vill vi egentligen se skådespelaren redovisa sin kropps yta helt och hållet? Föreställningen balanserar på en tunn egg, den så att säga undersöker hur långt man kan gå, in i något slags gestaltande ickegestaltning. Eller, lurar jag mig själv? Skådespelaren synliggör, något som osynliggjorts så länge, att detta är oundvikligt: en sådan kropp måste framställas naken, för att få sin självklara plats i världen.

Juli Apponen i Everything remains. Foto Theresa Benér

”Det levda baklänges” och ”Everything Remains” innehåller alltså ett slags berättande av den egna berättelsen. Det ger skådespelaren en legitimitet att stå på scenen. Syftet här blir tydligt undervisande, det är något som vi som publik ska lära oss. Skådespelarna redovisar en del av sin egen berättelse, en som publiken känner till i allmänhet men kanske inte förstår närmare. Mot detta finns den utbildade skådespelarens yrkesskicklighet i att gestalta roller. Om denna erfarenhet diskuterades det i ett samtal kallat “Den subjektiva tolkningen av skådespelarkroppen”. Vad händer till exempel om man sätter en skådespelare från Nordafrika, i rollen som Medea i en uppsättning i Sverige? Om rasifiseringes problem diskuteras i ett samtal mellan skådespelarna, Bahar Pars, Davood Tafvizian, Joel Mauricio Isabel Ortiz, Marall Nasiri, Maria Salah, Christopher Lehmann, lett av Farnaz Arbabi. Skådespelarna delar också erfarenheter om rasifiering. I ett snävt rollsättningsperspektiv finns det inte utrymme att avvika från normen. Och de som tilldelats roller som tidigare bara spelas av blonda svenskar får ofta höra kritiker och publik söka en förklaring till varför rollen utseendemässigt avvek från normen. I uppsättningar får dessa skådespelare ofta göra invandrarna i pjäsen, ofta substanslösa roller. Och frågan blir komplex om man möter en regissör som vill låta rapparen rappa på östermalmsdialekt istället för att bryta. Är rapparen då osynliggjord frågar sig någon i panelen. Och just osynliggörande är något som dessa skådespelare upplever varje dag. Inte minst i varianten, när de får en roll eller utmärkelse påpekar människor i deras närhet att det är bra rent kvoteringsmässigt. Sällan värderas deras yrkesskicklighet.

Man talar om en önskan om att fler borde rollsätta färgblint. Även undertecknad efterlyser en rolltillsättning som medvetet bryter mot normer och förutfattade meningar om vem som spelar vilken roll. När får vi se en äldre svart kvinna göra en ung vit man på någon av våra stora scener? När ska publiken få möjligheten att upptäcka skådespelarens yrkesskickliga framställningar och låta ytan komma i andra hand? Skulle inte en friare rolltillsättning sätta fokus på det viktiga i en berättelse, innehåll men inte yta?

Sammanfattningsvis så redovisar dessa tre pjäser ett dokumentärt material, om än på mycket skilda sätt. “Missionären” med sin fina ironi, sina kontraster och demaskering. “Everything remains” med sin sårbara gestaltningsminimalism, sin brutala nakenhet och “Det levda baklänges” med sitt allvar och erbjudande till att kliva in i relation till människan bakom rollen.


Det levda baklänges
Dramaten och Osynliga Teatern
Medverkande: Marwan Arkawi samt Joanna Dahlgren, Nasreen Aljanabi Larsson, Jo Rideout
Manus: Marwan Arkawi, Tomas Rajnai, Jens Nielsen
Regi: Tomas Rajnai, Jens Nielsen

Missionären
Idé, manus, koreografi och regi: Malin Hellkvist Sellén
Skådespelare: Meliz Karlge och Louise Löwenberg

Everything Remains
Koncept, koreografi, rum och ljus: Jon R. Skulberg och Juli Apponen
Medverkande: Juli Apponen

fredag 26 maj 2017

Ett mycket kärt återseende

I onsdags blev det kära återseenden på Blanca när Albin Biblom kom på besök. Albin filmade kortfilmen Resenärena och delar av långfilmen Efter Måsen och tillbringade mycket tid på Blanca under åren 2013-2015. Som så många andra blev Albin "biten" av Blancas stämning och känsla.

Albin filmar repetitioner av En midsommarnattsdröm

Nu kom Albin för att spela in en dokumentär för Sveriges Television (SVT). Uppdraget han har består i att göra flera korta dokumentärer. Albin har valt att göra korta nedslag hos omkring tio olika personer i olika yrken. Han har intervjuat och filmat bland annat en taxichaufför, en privatdetektiv, en röntgenläkare och en psykolog.
Och nu kom han till Teater Blanca för att intervjua skådespelaren Micke och filma en bit av hans vardag.

Albin filmar när Micke blir sminkad

Projektet med kortfilmerna heter just nu Hur hamnade jag här? och Albin tar gärna fasta på det existentiella som samtalen tenderar att glida in på efter en stund.
När filmerna visas på SVT är inte helt klart än men troligtvis under sommaren. Vi kommer såklart skryta på sociala media när filmen om Blancas Micke visas för hela svenska folket.

Albin filmar Filip och Micke
En koncentrerad Albin filmar på Blanca