tisdag 30 maj 2017

Gästinlägg: Scenkonstbiennalen 2017

Magnus Dahlerus gästbloggar om sitt besök på Scenkonstbiennalen som ägde rum i Norrköping 23-28 maj 2017:


Många tycks vara överens om genreöverskridandet växer sig allt starkare inom teatern. Varför? Antagligen för att vi har ett sug efter nytt. Men kanske främst för att vi lever i en tid där normerna förlorar värde, mycket mer än tidigare. Detta är på gott, roller som aldrig tidigare synts vågar träda fram, och ont för att också de roller som står för hat framträder. Det politiska samtalet har blivit brutalt, självklarheter ifrågasätts, empati åsidosätts, våldet tar en tydligare plats. Teatern i sin tur söker förklaringar, söker rätta till det som blivit fel. Åtminstone ser det så ut från mitt perspektiv efter att jag besökt ett urval av de sceniska verk och ett seminarium av allt det som visas på scenkonstfestivalen i Norrköping mellan 23-28 maj 2017.

En av de starkaste pjäser jag sett är “Det levda baklänges”. I den berättar Marwan Arkawi från Syrien om sin väg till Sverige. Här hamnar vi bortom medias schablonbilder, de invandrarfientligas slagord och möter en ung man som skulle kunna varit uppväxt i Falköping. Här framställs en människa som med stor ångest tvingas lämna den plats där vänner och familj finns. Föreställningen bygger på ett personligt möte med människan i ett nu. Marwan Arkawi berättar sin historia. Publiken leds in i en identifikation med Marwan, genom virtuella glasögon, så att man som publik tappar orienteringen i rummet. I andra delen av pjäsen hamnar vi i Marwans vardagsrum. Han bjuder på kaffe. Det blir ett mycket starkt personligt möte, med en människa som har liknande värderingar som sin publik. Här fungerar teatern som en mötesplats, som en gestaltning av det abstrakta nyhetsflödet. Publiken träder för ett ögonblick in i en relation med skådespelaren. Det synliga blir förståeligt.

Marwan Arkawi i "Det levda baklänges". Foto: Jonas Eng, dn.se

Ett annat missförhållande gestaltas i ”Missionären”. Här kastas publiken rakt in i ett stycke historia som sällan eller aldrig berättas. Mot en fond av frikyrkorörelsens blomstranden dagar i början av 1900-talet låter regissören två kvinnor berätta flera lesbiska kvinnors historia. Dessas historia finns där på möten, studiecirklar och i kaffestunder, i bibeltexter, predikningar. Självklart närvarande men osynlig. Just i predikans extas finns också en närhet till erotik. Aldrig har har jag sett så sinnliga scener, två kvinnor i full sekelskiftesmundering, med varsin bibel i handen i en koreograferad samlagsdans. Då är det nära mellan predikans extaser och den mellan två människor. Och plötsligt så är detta så självklart närvarande där dessa kvinnor finns i bibeltexter om kärlek, så självklart att också de är inbegripna och åsyftas. Och det frikyrkligt käcka får en kropp som den kanske alltid haft men som inte synts. Mot slutet bjuds publiken på hallongrottor av de två skådespelarna och smaken av en hembakt kaka uppstår i publikens munnar. De är en djupt traditionell smakupplevelse som framkallar minnen och den här gången läggs det som varit osynligt till. Missionären ger publiken en nyckel. Det är att synliggöra, utan att förtappa sig i en politisk agenda, istället levereras en ahaupplevelse, en djup kärlek till det verkliga livet.


Ur Missionären. Foto: Malin Hellkvist Sellén

Föreställningen ”Everything Remains” är smärtsam. Skådespelaren Juli Apponen ställer ut sin nakna kropp, det är sårbart och utelämnande. Publiken blir snudd på voyeurer. Det framkallar känslor av genans. Vill vi egentligen se skådespelaren redovisa sin kropps yta helt och hållet? Föreställningen balanserar på en tunn egg, den så att säga undersöker hur långt man kan gå, in i något slags gestaltande ickegestaltning. Eller, lurar jag mig själv? Skådespelaren synliggör, något som osynliggjorts så länge, att detta är oundvikligt: en sådan kropp måste framställas naken, för att få sin självklara plats i världen.

Juli Apponen i Everything remains. Foto Theresa Benér

”Det levda baklänges” och ”Everything Remains” innehåller alltså ett slags berättande av den egna berättelsen. Det ger skådespelaren en legitimitet att stå på scenen. Syftet här blir tydligt undervisande, det är något som vi som publik ska lära oss. Skådespelarna redovisar en del av sin egen berättelse, en som publiken känner till i allmänhet men kanske inte förstår närmare. Mot detta finns den utbildade skådespelarens yrkesskicklighet i att gestalta roller. Om denna erfarenhet diskuterades det i ett samtal kallat “Den subjektiva tolkningen av skådespelarkroppen”. Vad händer till exempel om man sätter en skådespelare från Nordafrika, i rollen som Medea i en uppsättning i Sverige? Om rasifiseringes problem diskuteras i ett samtal mellan skådespelarna, Bahar Pars, Davood Tafvizian, Joel Mauricio Isabel Ortiz, Marall Nasiri, Maria Salah, Christopher Lehmann, lett av Farnaz Arbabi. Skådespelarna delar också erfarenheter om rasifiering. I ett snävt rollsättningsperspektiv finns det inte utrymme att avvika från normen. Och de som tilldelats roller som tidigare bara spelas av blonda svenskar får ofta höra kritiker och publik söka en förklaring till varför rollen utseendemässigt avvek från normen. I uppsättningar får dessa skådespelare ofta göra invandrarna i pjäsen, ofta substanslösa roller. Och frågan blir komplex om man möter en regissör som vill låta rapparen rappa på östermalmsdialekt istället för att bryta. Är rapparen då osynliggjord frågar sig någon i panelen. Och just osynliggörande är något som dessa skådespelare upplever varje dag. Inte minst i varianten, när de får en roll eller utmärkelse påpekar människor i deras närhet att det är bra rent kvoteringsmässigt. Sällan värderas deras yrkesskicklighet.

Man talar om en önskan om att fler borde rollsätta färgblint. Även undertecknad efterlyser en rolltillsättning som medvetet bryter mot normer och förutfattade meningar om vem som spelar vilken roll. När får vi se en äldre svart kvinna göra en ung vit man på någon av våra stora scener? När ska publiken få möjligheten att upptäcka skådespelarens yrkesskickliga framställningar och låta ytan komma i andra hand? Skulle inte en friare rolltillsättning sätta fokus på det viktiga i en berättelse, innehåll men inte yta?

Sammanfattningsvis så redovisar dessa tre pjäser ett dokumentärt material, om än på mycket skilda sätt. “Missionären” med sin fina ironi, sina kontraster och demaskering. “Everything remains” med sin sårbara gestaltningsminimalism, sin brutala nakenhet och “Det levda baklänges” med sitt allvar och erbjudande till att kliva in i relation till människan bakom rollen.


Det levda baklänges
Dramaten och Osynliga Teatern
Medverkande: Marwan Arkawi samt Joanna Dahlgren, Nasreen Aljanabi Larsson, Jo Rideout
Manus: Marwan Arkawi, Tomas Rajnai, Jens Nielsen
Regi: Tomas Rajnai, Jens Nielsen

Missionären
Idé, manus, koreografi och regi: Malin Hellkvist Sellén
Skådespelare: Meliz Karlge och Louise Löwenberg

Everything Remains
Koncept, koreografi, rum och ljus: Jon R. Skulberg och Juli Apponen
Medverkande: Juli Apponen

fredag 26 maj 2017

Ett mycket kärt återseende

I onsdags blev det kära återseenden på Blanca när Albin Biblom kom på besök. Albin filmade kortfilmen Resenärena och delar av långfilmen Efter Måsen och tillbringade mycket tid på Blanca under åren 2013-2015. Som så många andra blev Albin "biten" av Blancas stämning och känsla.

Albin filmar repetitioner av En midsommarnattsdröm

Nu kom Albin för att spela in en dokumentär för Sveriges Television (SVT). Uppdraget han har består i att göra flera korta dokumentärer. Albin har valt att göra korta nedslag hos omkring tio olika personer i olika yrken. Han har intervjuat och filmat bland annat en taxichaufför, en privatdetektiv, en röntgenläkare och en psykolog.
Och nu kom han till Teater Blanca för att intervjua skådespelaren Micke och filma en bit av hans vardag.

Albin filmar när Micke blir sminkad

Projektet med kortfilmerna heter just nu Hur hamnade jag här? och Albin tar gärna fasta på det existentiella som samtalen tenderar att glida in på efter en stund.
När filmerna visas på SVT är inte helt klart än men troligtvis under sommaren. Vi kommer såklart skryta på sociala media när filmen om Blancas Micke visas för hela svenska folket.

Albin filmar Filip och Micke
En koncentrerad Albin filmar på Blanca


onsdag 10 maj 2017

Regeringsbesök på Blanca

Idag har vi på Blanca haft fint besök av en grupp personer som på olika sätt jobbar politiskt, både lokalt i Uppsala och på regeringsnivå.

Skådespelarna får frågor av besökarna
 Vi hade fått höra att socialförsäkringsminister Annika Strandhäll skulle komma och blev först lite förvånade när hon inte dök upp utan fyra helt andra personer, nämligen Madeleine Harby Samuelsson (som jobbar år regeringen och är statssekreterare i Socialdepartementet hos statsrådet Åsa Regnér som är barn-, äldre- och jämställdhetsminister), Eva Christiernin (som är ordförande i Omsorgsnämnden och LSS-rådet i Uppsala), Sofia Fanberg (som chef på kommunledningskontoret i Uppsala) samt Markus Wallin (som bland annat jobbar med Brukarrådet i Uppsala).

Besökarna fick en rundvandring i våra lokaler och bjöds sedan på repetitioner av En midsommarnattsdröm, poesi och ett kort utdrag ur Måsen. Blancas skådespelare var som vanligt lysande och fyllde hela scenrummet med sin närvaro, för oss spelar det ingen roll vem som sitter i publiken.


Skådespelarna repeterade En midsommarnattsdröm
Skådespelarna fick sedan berätta om Teater Blanca och arbetet som skådespelare för delegationen som både ställde frågor, uttryckte komplimanger och tackade för att vi tog oss tid att avbryta i repetitionsarbetet för att berätta om och visa hur vi har det och arbetar. Så klart vi tar oss tid för det, vi vill ju berätta för hela världen om Teater Blanca.

En stunds fika och vardagligt småprat hanns också med

tisdag 18 april 2017

Hurra - årsmöte!

På torsdag den här veckan, den 20 april, håller Teater Blancas vänner årsmöte kl 18. Alla som är
medlemmar är hjärtligt välkomna. Årsmötet äger rum på Teater Blanca på Österplan 1 i Uppsala.

Om du inte hunnit bli medlem än så finns det fortfarande tid att bli det innan mötet. Betala in årsavgiften på 100 kr till föreningens plusgiro 72 44 06-4 så blir du medlem direkt.
Tyvärr har vi inte Swish i dagsläget då bankerna tycker att ideella föreningar ska betala lika stora avgifter som företagskunder. Det blir helt enkelt för dyrt för oss.

Förutom att du stöttar Teater Blancas skådespelare får du som medlem rabatt på föreställningar, filmer och böcker.



tisdag 4 april 2017

Blanca finns lite överallt

Teater Blanca gör inte bara digitala avtryck här på bloggen och på hemsidan.

Facebook delas blogginläggen, kort information av nytta eller nöje kan delas snabbt och under föreställningsperioder finns det evenemang för föreställningarna. Här informeras också om diktkvällar och ibland görs vissa förfrågningar om rekvisita eller hjälp med olika saker till våra följare.

Skärmdump av Teater Blancas Facebooksida

På Instagram finns vi under namnet teaterblanca. Här läggs det upp bilder på aktiviteter och vardag lite oftare än på bloggen eller Facebook, men med mindre text. Lite snabbare,lite oftare, lite kortare inlägg helt enkelt.

Skärmdump av Teater Blancas Instagramsida

På vår YouTube-kanal finns videoklipp från seminarierna som hölls i samband med filmprojekten, trailers för filmerna, klipp som använts i tidigare föreställningar och annat smått och gott.
Bland annat finns det här härliga klippet där:






Välj själv via vilken eller vilka kanaler du vill följa oss!

tisdag 21 mars 2017

Vi gillar olika!

Idag är det Internationella Downs Syndrom-dagen, något som vi och många andra firar världen över genom att ha olika strumpor/sockar på oss. Det gör vi för att visa att vi gillar olikheter och vill slå ett slag för alla människors lika värde och rättigheter.

Fötter i en ring med olika strumpor på alla
På Blanca gör vi inte en stor sak av diagnoser. Vi ser hellre till möjligheter och förutsättningar hos varje person och jobbar utifrån det. Det tror vi är en av orsakerna till att vi gör så bra teater.

Läs mer om Internationella Down syndrom-dagen och Rocka Sockorna.

måndag 6 mars 2017

Nytt projekt på gång

Efter att ha funderat och stött och blött en massa idéer har vi till slut bestämt oss. Nästa produktion blir En midsommarnattsdröm.

Shakespeares En midsommarnattsdröm bearbetas för att passa oss

Originalet är skrivet av Shakespeare men som med det mesta Teater Blanca gör så har manuset sprängts och vridits och vänts på. De delar vi väljer att behålla bearbetas och omges av nytt material, musik, dans, sång och slutprodukten blir vår egen. En "blancifierad" version.

Under några veckor har vi jobbat kring makt, som är ett av de ämnen i En midsommarnattsdröm som vi fastnat lite extra för. Vad händer med någon som har mycket makt, hur känns det att utnyttja sin makt, vad är okej att utnyttja sin makt till och varför är det svårt att ta eller ge makt till någon annan?

Skådespelarna prövar hur det känns att medvetet utnyttja sin makt gentemot någon annan

Om vi jobbar på och om allt går enligt planerna så hoppas vi att vi har premiär hösten eller vintern 2017.