tisdag 30 maj 2017

Gästinlägg: Scenkonstbiennalen 2017

Magnus Dahlerus gästbloggar om sitt besök på Scenkonstbiennalen som ägde rum i Norrköping 23-28 maj 2017:


Många tycks vara överens om genreöverskridandet växer sig allt starkare inom teatern. Varför? Antagligen för att vi har ett sug efter nytt. Men kanske främst för att vi lever i en tid där normerna förlorar värde, mycket mer än tidigare. Detta är på gott, roller som aldrig tidigare synts vågar träda fram, och ont för att också de roller som står för hat framträder. Det politiska samtalet har blivit brutalt, självklarheter ifrågasätts, empati åsidosätts, våldet tar en tydligare plats. Teatern i sin tur söker förklaringar, söker rätta till det som blivit fel. Åtminstone ser det så ut från mitt perspektiv efter att jag besökt ett urval av de sceniska verk och ett seminarium av allt det som visas på scenkonstfestivalen i Norrköping mellan 23-28 maj 2017.

En av de starkaste pjäser jag sett är “Det levda baklänges”. I den berättar Marwan Arkawi från Syrien om sin väg till Sverige. Här hamnar vi bortom medias schablonbilder, de invandrarfientligas slagord och möter en ung man som skulle kunna varit uppväxt i Falköping. Här framställs en människa som med stor ångest tvingas lämna den plats där vänner och familj finns. Föreställningen bygger på ett personligt möte med människan i ett nu. Marwan Arkawi berättar sin historia. Publiken leds in i en identifikation med Marwan, genom virtuella glasögon, så att man som publik tappar orienteringen i rummet. I andra delen av pjäsen hamnar vi i Marwans vardagsrum. Han bjuder på kaffe. Det blir ett mycket starkt personligt möte, med en människa som har liknande värderingar som sin publik. Här fungerar teatern som en mötesplats, som en gestaltning av det abstrakta nyhetsflödet. Publiken träder för ett ögonblick in i en relation med skådespelaren. Det synliga blir förståeligt.

Marwan Arkawi i "Det levda baklänges". Foto: Jonas Eng, dn.se

Ett annat missförhållande gestaltas i ”Missionären”. Här kastas publiken rakt in i ett stycke historia som sällan eller aldrig berättas. Mot en fond av frikyrkorörelsens blomstranden dagar i början av 1900-talet låter regissören två kvinnor berätta flera lesbiska kvinnors historia. Dessas historia finns där på möten, studiecirklar och i kaffestunder, i bibeltexter, predikningar. Självklart närvarande men osynlig. Just i predikans extas finns också en närhet till erotik. Aldrig har har jag sett så sinnliga scener, två kvinnor i full sekelskiftesmundering, med varsin bibel i handen i en koreograferad samlagsdans. Då är det nära mellan predikans extaser och den mellan två människor. Och plötsligt så är detta så självklart närvarande där dessa kvinnor finns i bibeltexter om kärlek, så självklart att också de är inbegripna och åsyftas. Och det frikyrkligt käcka får en kropp som den kanske alltid haft men som inte synts. Mot slutet bjuds publiken på hallongrottor av de två skådespelarna och smaken av en hembakt kaka uppstår i publikens munnar. De är en djupt traditionell smakupplevelse som framkallar minnen och den här gången läggs det som varit osynligt till. Missionären ger publiken en nyckel. Det är att synliggöra, utan att förtappa sig i en politisk agenda, istället levereras en ahaupplevelse, en djup kärlek till det verkliga livet.


Ur Missionären. Foto: Malin Hellkvist Sellén

Föreställningen ”Everything Remains” är smärtsam. Skådespelaren Juli Apponen ställer ut sin nakna kropp, det är sårbart och utelämnande. Publiken blir snudd på voyeurer. Det framkallar känslor av genans. Vill vi egentligen se skådespelaren redovisa sin kropps yta helt och hållet? Föreställningen balanserar på en tunn egg, den så att säga undersöker hur långt man kan gå, in i något slags gestaltande ickegestaltning. Eller, lurar jag mig själv? Skådespelaren synliggör, något som osynliggjorts så länge, att detta är oundvikligt: en sådan kropp måste framställas naken, för att få sin självklara plats i världen.

Juli Apponen i Everything remains. Foto Theresa Benér

”Det levda baklänges” och ”Everything Remains” innehåller alltså ett slags berättande av den egna berättelsen. Det ger skådespelaren en legitimitet att stå på scenen. Syftet här blir tydligt undervisande, det är något som vi som publik ska lära oss. Skådespelarna redovisar en del av sin egen berättelse, en som publiken känner till i allmänhet men kanske inte förstår närmare. Mot detta finns den utbildade skådespelarens yrkesskicklighet i att gestalta roller. Om denna erfarenhet diskuterades det i ett samtal kallat “Den subjektiva tolkningen av skådespelarkroppen”. Vad händer till exempel om man sätter en skådespelare från Nordafrika, i rollen som Medea i en uppsättning i Sverige? Om rasifiseringes problem diskuteras i ett samtal mellan skådespelarna, Bahar Pars, Davood Tafvizian, Joel Mauricio Isabel Ortiz, Marall Nasiri, Maria Salah, Christopher Lehmann, lett av Farnaz Arbabi. Skådespelarna delar också erfarenheter om rasifiering. I ett snävt rollsättningsperspektiv finns det inte utrymme att avvika från normen. Och de som tilldelats roller som tidigare bara spelas av blonda svenskar får ofta höra kritiker och publik söka en förklaring till varför rollen utseendemässigt avvek från normen. I uppsättningar får dessa skådespelare ofta göra invandrarna i pjäsen, ofta substanslösa roller. Och frågan blir komplex om man möter en regissör som vill låta rapparen rappa på östermalmsdialekt istället för att bryta. Är rapparen då osynliggjord frågar sig någon i panelen. Och just osynliggörande är något som dessa skådespelare upplever varje dag. Inte minst i varianten, när de får en roll eller utmärkelse påpekar människor i deras närhet att det är bra rent kvoteringsmässigt. Sällan värderas deras yrkesskicklighet.

Man talar om en önskan om att fler borde rollsätta färgblint. Även undertecknad efterlyser en rolltillsättning som medvetet bryter mot normer och förutfattade meningar om vem som spelar vilken roll. När får vi se en äldre svart kvinna göra en ung vit man på någon av våra stora scener? När ska publiken få möjligheten att upptäcka skådespelarens yrkesskickliga framställningar och låta ytan komma i andra hand? Skulle inte en friare rolltillsättning sätta fokus på det viktiga i en berättelse, innehåll men inte yta?

Sammanfattningsvis så redovisar dessa tre pjäser ett dokumentärt material, om än på mycket skilda sätt. “Missionären” med sin fina ironi, sina kontraster och demaskering. “Everything remains” med sin sårbara gestaltningsminimalism, sin brutala nakenhet och “Det levda baklänges” med sitt allvar och erbjudande till att kliva in i relation till människan bakom rollen.


Det levda baklänges
Dramaten och Osynliga Teatern
Medverkande: Marwan Arkawi samt Joanna Dahlgren, Nasreen Aljanabi Larsson, Jo Rideout
Manus: Marwan Arkawi, Tomas Rajnai, Jens Nielsen
Regi: Tomas Rajnai, Jens Nielsen

Missionären
Idé, manus, koreografi och regi: Malin Hellkvist Sellén
Skådespelare: Meliz Karlge och Louise Löwenberg

Everything Remains
Koncept, koreografi, rum och ljus: Jon R. Skulberg och Juli Apponen
Medverkande: Juli Apponen

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar